Jag funderar på att söka mig till musikindustrin och en post som VD. Ingen musik får släppas på skiva innan jag kritiskt granskat dom stackars artisterna. Likt Peter Swartling ska jag riktigt håna de som ens snuddat vid tanken på att släppa dåligt material. På så vis skulle vi arma vanliga människor slippa tvingas lyssna på den hemska musiken och få våra dagar förstörda. Några "artister" som skulle få sig en känga av mig är Verka Serduchka från schlagerfestivalen (precis så låter det i mitt huvud när jag feberdrömmer) och den där skånska Frida. Jag ber er alla där ute: Bojkotta!  

Ett exempel på en låt som jag skulle ha stoppat i tidigt skede är Martin Stenmarcks låt Sjumilakliv. Vad tänkte man när man skrev den låten? Eller vad säger ni om följande vers:

"Jag vill kasta loss och lära mig slåss
Raka av mitt hår och bäras ut på bår
Ta tjuren vid hornen och hålla dom hårt
Lita på sanningen och kväva all gråt

Börja sluta tro och låta vansinnet gro
Jag vill sparka bakut och göra nåt sjukt
Släcka fyren på berget som räddade liv
och smita från smällen med sjumilakliv"

På grund av den hysteriskt roliga texten har iofs den låten ett visst underhållningsvärde till skillnad från Frida och Verka. Ännu roligare är det när man ser Stenmarck-fans stå och seriöst med inlevelse sjunga med.

Igår åkte P till Sthlm för att köpa bil så jag blev kvar ensam hemma. Mina få kvällar själv hemma påminner faktiskt lite om Macauley Culkins upplevelser när han blir ensam hemma. Plötsligt är möjligheterna gränslösa! Jag har tre nya filmer om olycklig kärlek (men där dom ändå får varandra på slutet) att se, en säsong av Desperate Houswives (som jag bara sett en gång) att köra maraton med, datorn är helt och hållet till mitt förfogande, jag kan lyssna högt på Justin Timberlake utan att få höra kräkljud från rummet intill... Ja, you name it!

Saken är att liksom för Macauley Culkin så försvinner nyhetens behag ganska fort... typ efter några timmar. Nu längtar jag tills imorrn då P kommer hem igen.

För övrigt fick jag i uppdrag att köra P till flygplatsen igår. Som jag tidigare nämnt är bilkörning något jag undviker för allas bästa. Igår skulle jag dessutom köra vintage-bilen (den gamla 850:n) som en gång innan helt plötsligt lagt av under färden. Ångestnivån var upp emot en 10:a innan jag satte mig i bilen. Bilkörningen gick dock helt ok, bortsett från en liten incident när jag skulle lämna flygplatsparkeringen och en bil som tutade på mig av okänd anledning.

Till helgen kommer Dennis och hälsar på, det var verkligen på tiden. Blir med andra ord en riktigt kul helg!

Har precis avslutat ett samtal med Johanna. Hon går hemma och vankar och väntar på att få föda. Hon längtar till och med! Jag verkar vara mer nervös än henne, man vet ju vad som händer där på BB... Är man kvinna i fertil ålder så är det en omöjlighet att undvika samtalen på fikarasten där kvinnor i alla åldrar berättar om hur man spricker hela vägen upp till halsgropen och andra trevliga berättelser. Jag tycker mest synd om de stackars gravida kvinnorna som ofrivilligt får höra skräckhistorier om vad Kerstins dotters kompis kusin var med om när det var dags att krysta.

När det är dags för mig ska jag officiellt i tidningen undanbe mig sådana där stories.

Nu är det klart att vi åker ner till Göteborg och kollar lägenheter, hus och jobb två första veckorna i september. Sedan jobbar jag fram till den 26/10 här uppe.

Det här med att kolla på hemnet efter potentiella boenden är för övrigt en grogrund för otrevlig stämning här hemma. P tycker att jag är negativ för att dissar ungefär 95% av hans förslag direkt. Jag blir irriterad på honom för att han ödslar tid med att kolla för små lägenheter eller de som ligger på ca 5 miljoner utgångspris. Igår slutade den inledningsvis så mysiga boletande-sejouren med att jag kastade några saker i golvet och stampande i stil med en trotsig treåring gick och lade mig. Idag har det gått mycket bättre och vi har säkert ett 20-tal visningar att springa på!

Det mjöldammet som jag utsattes för igår har gett mig den där härligt rosa nyansen på mitt högeröga igen. Jag hade invaggats i falsk trygghet att det röda ögat var ett minne blott, men tydligen inte. Jag kommer kanske att få leva med det här och få gå under namnet red-eye. Så här kommer snacket gå:

"Jag träffade Jenny på stan"

"Vem Jenny?"

"Trevlig tjej, ni var på samma fest i somras, ganska lång ..."

"Ringer inga klockor"

"Långt brunt hår... hm... rött öga"

"JAJA! Jag men då vet jag!"

Skriver CV, tråkigt. Ska snart ta en paus och käka lite sen söndagsfrukost.

Jag fick ett mail från Oscar häromdagen. Han hade läst min blogg och skrev "Vem är du? Känner jag dig?". Han kände inte igen blogg- Jenny. Det var de känslomässiga bekännelserna som han hade svårt att koppla till den person han känner. Då är ju frågan, har jag varit känslomässigt störd under de åren som vi har känt varandra? Har jag genomgått en personlighetsförändring under min Östersunds-vistelse? Eller har jag helt enkelt ett blogg-alter ego?

När jag kollar på bakbilderna vill jag bara ta tillfället i akt och framhäva mig själv lite extra. Det är ju sjukt hur bra jag lyckats med outfiten. Jämför originalet och mig och imponeras.

Jag har aldrig i mitt liv känt mig så husmoderlig som idag! Jag har kavlat, bakat, mjölat och gräddat tunnbröd (och ätit för många). Ni som känner mig och kanske inte helt lätt kan skapa en bild av detta i era huvuden har bildbevis nedan (även P gästspelade!). Men det har sitt pris att vara tunnbrödtant. Jag är helt svullen pga tunnbrödssvulleriet och mjöldammet har lagt sig som en hinna på mina ögon. Jag ser helt enkelt ut som en gris just nu. Det blir mao en lugn filmkväll utan vistelse bland vanligt folk.

Imorrn blir det nog en långpromenad (om det inte blir storm) och en fika med Mats och Therese.

I höstas polisanmälde jag nån pervo-människa som ringde och trakasserade mig, sedan dess har det varit lugnt på pervo-fronten. Dock så har jag under våren fått en massa meddelanden på italienska som jag har trott varit reklam och bara raderat. Alldeles nyss ringde det från det italienska numret och jag hörde bara en kille som andades och sa "Jenny" upprepade gånger. Så obehagligt! Och vem är det? Hur har personen fått tag på mitt nummer?! Är det någon jag träffat när jag var i Milano för 2 år sedan? Känns ju lite långsökt. Det som är skönt är ju att personen i fråga är på behörigt avstånd.