Fick ett samtal av svärmor igår. Henne skulle jag kunna skriva en hel roman om här, hon är så himla rolig! Det visade sig iaf att det är 50-årskalas i släkten på fredag i en av de små byhålorna runt i kring Östersund. Svärmor hade då planerat att jag och P efter kalaset skulle sova över hos dem för att på lördagen baka tunnbröd. För nåt år sen hittade jag nämligen en bakugn i deras källare och sedan dess har jag tjatat om att få baka tunnbröd. Det är ju bara så... norrlandscoolt på nåt sätt! Jag har hört mig för bland tanterna på jobbet hur baket går till, man vill ju inte vara helt lost. Det roligaste med själva baket är ju ändå själva outfiten. Det mest rätta hade ju varit att dagen i ära dressa upp sig i sann tunnbrödstant-anda (se facit nedan).

P har frånsagt sig hela uppdraget med att baka och kommer istället att dokumentera det hela från början till slut med kamera. Har nu tur kanske ni får en glimt här senare...

För tillfället har vi världens coolaste ride. Vi har nämligen sålt den gamla bilen eftersom vi hade hittat en annan bil vi ville ha. Det visade sig dock att den påtänkta bilen hade blivit såld till någon annan. Detta har gjort att vi fått en lånebil av bilfirman tills att vi hittar en ny bil.

Lånebilen är en jätterostig (blå?) volvo 850 med handmålad baklucka och beiga skinnsäten som skriker i kurvorna. Att åka i den bilen påminner mig om att vara 14 år och få skjuts av nån cool kille med epa-traktor och en dunk i baksätet. Sentimentalt.

...blir jag kvar i de norrländska skogarna. Pratade med min chef idag om att jag slutar den 1:a september. Hon och avdelningen blev ganska besvikna över det faktumet så jag lovade att jag skulle stanna iaf en månad till så att de hinner skaffa en ersättare. Troligtvis åker vi ner två veckor till Göteborg i början på september och kollar lägenhet/hus och sedan åker jag upp och jobbar lite till. Blandade känslor. Ville ju vara kvar här ett tag, men nu känns det som om jag har en fot på varje ställe, sådär kul.

Var och hälsade på vår motorcykelkraschade kompis idag på sjukhuset och lämnade lite filmer. Tycker så synd om honom! Han har legat i 1,5 veckor nu och får dessutom dela rum med diverse underligt folk. Idag låg där två ljudligt snarkande tanter. Mysigt!

P är den mest spontana människa jag någonsin har träffat. "Det löser sig" är hans motto i livet. Det är kanske just därför som jag älskar honom. Själv har jag också haft den läggningen hela mitt liv, men har då varit omgiven av människor som har en mer realistisk syn på livet vilket på något sätt har vägt upp min inställning. Sedan jag träffade P har jag börjat oroa mig mer och mer eftersom det känns som om någon av oss måste göra det för att saker ska lösa sig. Anledningen till att jag tar upp detta nu är att vi som sagt ska flytta den 1:a september. Någonstans. Troligtvis. Mina försök att styra upp det här (och min oro över att inte vara på det klara över vad som ska hända) ses av P som en negativ inställning. Okej, jag erkänner att jag varit ganska negativ och trött på det här. Argument i stil med följande har väl yttrats "Jaha! Nu kommer jag att bli arbetlös! Och sen kommer jag aldrig få ett jobb och därför få leva på soc hela livet" eller "Men kul! Vi kan bo på gatan, absolut, för det är väl det du vill?"

När jag kom hem igår satte P mig i soffan och satte på en film om positivt tänkande och laws of attraction på 1,5 timme. Den hade faktiskt en del bra poäng. Man fick också lära sig att om man drabbas av cancer, anhörigas död och parkeringsböter är det pga att man inte tänkt tillräckligt positivt. Nice.

Det blir Göteborg. Tror jag. Man kan aldrig veta säkert, men så här nära ett beslut har vi aldrig varit. Beslutet är iaf att inte bo kvar i Östersund. P förstår inte hur jag tänker och resonerar, men jag hade faktiskt velat bo i Östersund i nåt år till eller så, men jag vill ju å andra sidan inte göra det om P verkligen längtar bort och vill göra nåt annat. Nej usch, jag kommer verkligen längta tillbaks hit när vi flyttar.

Det som känns superjobbigt nu är att ta upp detta på jobbet imorrn. De vill och har nog ställt in sig på att jag ska stanna ett tag till, så nu får jag dåligt samvete. Just idag önskar jag att jag var 5 år och hade en morsa som tog alla beslut åt mig.

Om ett par timmar måste vi ha bestämt oss för hur vi ska göra den 1:a september. Detta är så sjukt jobbigt att både jag och P har försökt tränga bort detta faktum. Vi skyller vår oförmåga att fatta beslut idag på bakfylla och har under de senaste timmarna legat och hetsätit vindruvor i soffan till dokumentärer om psykopatiska massmördare.

Har iaf haft en jättebra helg. Fredagen tillbringades med Stina, några glas vin och några timmars prat. Jättemysigt! Det är så kul att vi äntligen har träffats precis som vanligt efter allt som har hänt i sommar.

På lördagen mötte jag upp Emilia och Tina tidigt på kvällen och åt gott för att senare på kvällen festa, dansa och ha jättekul. Idag har jag och P mest legat i framstupa sidoläge men ändå lyckats hitta på saker för att slippa tänka på framtiden (typ sova, åka iväg och käka och kolla tv).

Nej, nu måste vi ta tag i det här. Usch.

Just 5,50 kr är vad jag har kvar på mitt lönekonto efter att jag har shoppat lunch. Och tack vare att bankmannen jag pratade med igår var lätt retarded missade han någon slags bankstängning 15.30 så att mina pengar får jag först på måndag. MEN det finns väl mycket roligt man kan hitta på i helgen för 5,50! Tex ta en långpromenad och sedan köpa en klubba som belöning. Eller köpa gammalt bröd från bageriet och mata fåglarna med...

Nej, älsklingen får nog öppna plånkan tror jag. Apropå det så har min kärlek till P tagit överdrivna proportioner. Det känns som om jag blir lite kärare så kommer jag att gå sönder. Även om det är underbart hade det underlättat att bara vara så där lite lagom kär. Jag läste någon forskning som sa att om man skulle vara nykär hela livet så skulle man bara leva i 25 år. Kan nog stämma.

Fick precis ett fredagsmail från Oscar. Han vet precis vad jag behöver en fredagförmiddag! Saftigt skvaller från Göteborg. Tack darling!